| Se også: |
|---|
De nordiske biskoper, som disse dager er samlet i Roma for sitt ad limina-besøk, hadde i dag den 25. mars felles audiens hos Den hellige far Benedikt XVI. I tillegg hadde våre norske biskoper samme dag private audienser med paven. Biskop Anders Arborelius av Stockholm, bispekonferansens formann, talte til paven på vegne av biskopene. Deretter holdt pave Benedikt den følgende tale til de nordiske biskoper:
Kjære brødre i bispegjerningen,
jeg ønsker dere velkommen til Roma i forbindelse med deres besøk "til apostlenes graver", og jeg takker biskop Arborelius for de ord han har rettet til meg på deres vegne.
Dere har pastoralt ansvar for de troende katolikker i det nordligste Europa, og dere har reist hit for å uttrykke og fornye fellesskapsbåndet mellom Guds folk i disse land og Peters etterfølger, i hjerte av den universelle Kirke. Deres hjord er liten i antall og spredt utover et stort område. Mange må reise langt for å finne en katolsk menighet for messefeiring. Det er svært viktig for dem å innse at de, hver gang de samles rundt alteret ved det eukaristiske offer, deltar i den universelle Kirkes handling, i fellesskap med sine medkatolikker over hele verden. Det er dette fellesskap biskopenes besøk til Den hellige stol hvert femte år, uttrykker og fordyper.
Det gleder meg å notere en kommende familiekongress i Jönköping i mai i år. Et av de viktigste budskap som folk i de nordiske land trenger å høre, er en påminnelse om familiens sentrale rolle i et sunt samfunnsliv. Dessverre har vi de siste år sett et svekket engasjement for ekteskapsinstitusjonen og den kristne forståelse av menneskets seksualitet, som så lenge utgjorde grunnlaget for personlige og sosiale relasjoner i det europeiske samfunn. Barn har rett til å bli befruktet og bæres i livmoren, fødes inn i verden og oppfostres i ekteskapet; det er gjennom det trygge og kjente forholdet til egne foreldre at de kan finne sin identitet og menneskelige utvikling (jfr. Donum Vitae, 22. februar 1987).
I tråd med den edle tradisjon å forsvare sine medborgeres rettigheter, kunne man forvente seg at denne grunnleggende rettighet for barnet ble prioritert høyest, fremfor de voksnes antatte rett til å tvinge dem til alternative familiemodeller, og fremfor alt en rett til å bli prioriter fremfor den antatte rett til abort. Ettersom familien er "fredens første og uunnværlige lærer" (Budskap till Verdens Fredsdag 2008), er familien den mest pålitelige pådriver for sosial samhandling og den beste skole i fordelene med et godt medborgerskap. Det ligger i alles interesse, og særlig i regjeringens, å forsvare og fremme et stabilt familieliv.
Mens den katolske befolkning i deres land kun utgjør en liten andel av den totale, så er den dog voksende, og samtidig lytter et stort antall ikkekatolikker med respekt og oppmerksomhet på hva Kirken har å si. I de nordiske land har religionen en viktig rolle i å forme den allmenne opinion og påvirke beslutninger i spørsmål som handler om det felles beste. Jeg oppfordrer dere derfor til å fortsette å undervise folk i deres respektive land i Kirkens svar på sosiale og etiske spørsmål, i tråd med initiativ dere har tatt ved deres hyrdebrev 2002, "Omsorg for livet", og den kommende familiekongressen. Etableringen av Newman-instituttet i Uppsala er en svært velkommen utvikling i det henseende å sørge for at katolsk lære får en rettmessig plass i den skandinaviske akademiske verden, og samtidig en hjelp til nye generasjoner til å få en moden og utdannet forståelse for sin tro.
Blant deres egen hjord må dere med kraft fokusere på sjelesorg for ungdommer og familier, og med særlig omsorg for de mange som har opplevd vanskeligheter i forbindelse med den siste tids finanskrise. Man bør vise følsomhet overfor de mange gifte par der kun den ene er katolikk. Den innvandrede del av den katolske befolkning i de nordiske land har egne behov, og det er viktig at deres pastorale virke mot familier også omfatter dem, i særdeleshet hjelp til integrasjon i samfunnet. Deres land har vært spesielt generøse mot flyktninger fra Midt-Østen, blant hvem mange er kristne fra østlige Kirker.
Måtte dere, som ønsker en "innflytter som bor i landet hos dere" (3. Mos 19,34) velkommen, hjelpe disse nye medlemmer i deres menigheter til å fordype sin kunnskap og forståelse om troen gjennom tilpasset trosundervisning. I integrasjonsprosessen i vertslandet bør de oppmuntres til ikke å distansere seg fra de mest verdifulle deler av egen kultur, særskilt sin tro.
Under det pågående presteåret, ber jeg dere spesielt prioritere å oppmuntre og støtte deres prester, som ofte må arbeide isolert fra hverandre og under vanskelige forhold for å bringe sakramenter til Guds folk. Som dere vet, har jeg anbefalt alle verdens prester et forbilde i St. Jean Marie Vianney, som en kilde til inspirasjon og bønn dette året, som er viet til å utforske den dypere mening med og avgjørende rolle prester har for Kirkens liv. Han brukte seg selv utrettelig som en kanal for Guds helbredende og helliggjørende nåde til de mennesker han tjente, og alle prester er kalt til å gjøre det samme: Det er deres ansvar, som deres ordinarius, å sørge for at de er godt forberedte til denne hellige oppgaven. Sørg også for at de troende verdsetter det deres prester gjør for dem, og at de gir dem oppmuntringer og den åndelige, moralske og materielle støtte de trenger.
Jeg vil rose det enorme bidraget som ordensmenn og -kvinner har gitt til Kirken i deres land i mange år. De nordiske land er også velsignet med tilstedeværelse av noen av de nye kirkelige bevegelsene, som vekker en ny dynamikk i Kirkens misjon. Når det finnes mange ulike typer karismer, blir det flere måter ungdommer kan tiltrekkes til å gi sine liv i Kirkens tjeneste på, gjennom et preste- eller ordenskall. Når dere utfører deres ansvar for å fremme slike kall (se Christus Dominus, 15), sørg for at dere retter dere både mot innfødte og innvandrere. Fra hjertet av et velfungerende katolsk fellesskap, kaller Herren alltid menn og kvinner til å tjene ham på slikt vis. Det faktum at flere og flere av dere, biskoper i de nordiske land, kommer fra de land dere tjener, er et tydelig tegn på at Den Hellige Ånd arbeider i de katolske fellesskap der. Jeg ber om at Hans inspirasjon skal fortsette å bære frukt blant dere og dem dere har viet deres liv til.
Bruk deres energi til å fremme en ny evangelisering blant menneskene i deres områder, med stor tillit til Evangeliets livgivende kraft. En del av denne oppgaven er et fortsatt fokus på økumenisk arbeid, og det gleder meg å se de mange initiativ som forener kristne i de nordiske land i et felles vitnesbyrd for verden.
Fra hjertet anbefaler jeg dere alle, og deres folk, til de nordiske helgeners forbønn, især til Den hellige Birgitta, som er en av Europas skytshelgener, og jeg gir dere med glede min apostoliske velsignelse som et løfte om styrke og fred i Herren.
Det følgende er biskop Anders Arborelius' tale til Den hellige far:
Helige Fader,
De nordiska biskoparna är mycket tacksamma och glada över denna möjlighet att komma till Rom för att be vid apostlarnas gravar och för att med stor kärlek och vördnad få möta Er, Helige fader, som Kristi ställföreträdare och Petri efterträdare.
Vi kommer från en del av Europa som betraktas som den mest sekulariserade. Men även om den katolska kyrkan är mycket liten och mestadels inte så känd, så är hon ändå en högst levande realitet i våra länder. Kyrkan växer på grund av både invandring och konversioner, så att vi i somliga stift varje år behöver bygga eller köpa nya kyrkor. Våra icke-katolska medkristna har ofta kyrkor som inte används och som vi kan förvärva, och de är glada att dessa kyrkobyggnader därigenom också fortsättningsvis används för att fira gudstjänst. Sedan många år får vi generösa bidrag från de tyska katolikerna för att bygga upp våra stift genom hjälporganisationerna Bonifatiuswerk, de tyska biskoparnas Diasporakommission och de olika Ansgarwerken.
Vi katoliker utgör bara mellan en till tre procent av befolkningen i våra länder, där majoriteten av befolkningen tillhör lutherska folkkyrkor. Sedan Andra Vatikankonciliet - och i vissa fall redan sedan tidigare - finns en naturlig och god ekumenisk dialog. Därigenom har många fördomar försvunnit och den katolska kyrkans rika andliga tradition har kommit att uppskattas också av många andra kristna.
Både avkristning och migration har bidragit till att vi numera lever vi i en mer mångkulturell omgivning. Därför försöker vi fördjupa relationerna till muslimerna, som i vårt sekulariserade samhälle ofta söker vänskapen med andra som tror på Gud.
Som den katolska kyrkan i Nordeuropa har vi den härliga, men inte alltid så enkla, uppgiften att förena troende från hela världen till en djup tros- och kärleksgemenskap. Mer och mer ser vi också vår förpliktelse att evangelisera samhället. Många känner inte till Kristi budskap. I många etiska frågor förordas uppfattningar som strider mot det kristna synsättet. Kyrkans röst i vårt pluralistiska samhälle är tydlig, men den når inte så många. Vi är mycket tacksamma gentemot Er, Helige fader, för att Ni så troget och ofta försvarar det mänskliga livets värde, och i andra teologiska och etiska frågor hjälper alla människor av god vilja att följa Kristi väg i en föränderlig värld.
Vi ser också att allt fler icke-katolska kristna i våra länder lyssnar till påvens röst och därigenom får inspiration för sina liv. Det är också glädjande att så många av dem kommer till Rom för att se och träffa er, Helige fader. På något sätt skulle man kunna säga att dessa människor, åtminstone inofficiellt och i viss utsträckning, bejakar Petrusämbetet. I många andra teologiska, och i synnerhet etiska, frågor ser vi dock tyvärr att skillnaderna växer. Men vi förblir hoppfulla och tror att de ekumeniska kontakterna kommer att fördjupas, så att vi kristna i Nordeuropa i ord och handling ska kunna göra Kristus och hans glada budskap allt mer kända.
För många sanningssökande människor är den katolska kyrkan ett alternativ, genom att hon framstår som trovärdig och trogen sina egna principer. Men en stor svårighet för dessa människor är ofta att de under många år har levt utan tro på Gud och utan kännedom om trons konsekvenser för livet. Åtskilliga av dem har ett eller två äktenskap bakom sig, och det uppstår ofta svåra pastorala situationer som gör det omöjligt för dem att gå vägen till ett liv i full gemenskap med kyrkan. Tusentals människor i Nordeuropa har av den anledningen inte kunnat bli katoliker, trots att det var deras djupaste önskan. Om det vore möjligt att göra någonting åt detta, så skulle det vara av stor betydelse för många människor hos oss.
Ateismen, både den praktiska och den teoretiska, vinner allt större inflytande. Barn och ungdomar behöver få hjälp att kunna integrera tron i sina liv. Vi behöver också ge familjerna mer stöd i deras uppgift att uppfostra barnen. Av den anledningen organiserar vi i år för våra nordiska länder en gemensam familjekongress i Jönköping. Vi hoppas att därigenom stärka familjelivet. Äktenskap och familj kan även i vår tid, när allt verkar vara föränderligt och instabilt, utgöra ett tecken på Guds trofasthet och kärlek. I samband med det vill vi också utnyttja tillfället att understryka aktualiteten av encyklikan "Humanae vitae".
Precis som överallt i Europa finns det tyvärr också hos oss negativa och till och med fientliga attityder gentemot invandrare. För oss biskopar i Nordeuropa är det en hjärteangelägenhet att stå upp för ett samhälle präglat av öppenhet och gästfrihet. Vår kyrka är uppbyggd av ett stort antal människor från många olika länder jorden runt. Europa, där det idag föds så få barn, behöver flyktingar och andra invandrare. Som katoliker försöker vi vara öppna mot människor av alla olika religioner och livsåskådningar, för att tillsammans med dem bygga upp ett rättvist och fredligt samhälle. Vi är mycket tacksamma för att Ni, Helige fader, så tydligt står upp för dialogen med människor av andra övertygelser och för att Ni så tydligt försvarar migranternas rättigheter. Dagens Europa behöver höra Er röst för att inte glömma bort de kristna värdena och för att hålla dörren öppen för så många människor som flyr hit till oss.
Vi kan försäkra Er att katolikerna i länderna i Nordeuropa är mycket trogna mot Er och med stor kärlek och tacksamhet ber för Er. Särskilt vill vi biskopar tacka Er för prästernas år, som gav oss och våra präster anledning att reflektera över vår kallelse och att öva oss djupare i Kristi efterföljelse.
Till sist vill vi be om Er apostoliska välsignelse för vår lilla katolska gemenskap i Nordeuropa, men också för många andra människor av god vilja som med hopp och stor tillförsikt vänder sina blickar mot Rom och Er, helige Fader.
KI - Katolsk Informasjonstjeneste (Oslo) (25. mars 2010)